Så, då va de bara jag & Amilia hemma. Det gör ont i mig för att jag måste lämna Emil på skolan.Jag litar på att lärarna och fritidspersonal berättar för mig om det är något. Dem säger aldrig någonting om något och skriver aldrig något i kontaktboken så jag antar att det går bra när han väl är på skolan. Det har blivit bättre hemma nu på senaste, kanske för han känner en trygghet som vi inte har haft på väldigt länge och något som är väldigt viktigt för båda barnen, att mamma & pappa inte ska leva ensamma. Men någon morgon ibland så vill han verkligen inte till skolan, det är jobbiga meningar och stora tårar ibland. Jag tycker det är väldigt synd att han tycker skolan är så fruktansvärd, jag försöker inte tvinga honom att gilla skolan men jag vet själv hur jag hade det och vad jag tyckte. Lågstadiet va ok, mellanstadiet inte bra och högstadiet lite åt helvete och gymnasiet va ingen hitt men jag gick igenom det! Jag bar på en osäkerhet under HELA skoltiden, Jag tyckte själv jag va värdelös och va rädd för att bli mobbad ifall jag svarade fel. Jag räckte ALDRIG upp handen även om jag kanske ibland trodde att jag skulle kunna ha rätt svar men jag vågade aldrig. Jag gick med sju hundra byxor på mig samtidigt och det endast för att jag blev mobbad för att jag va smal. Jag ska säga er att det satt i fram tills jag fick barn... jag vågade inte riktigt ta av mig byxorna men när stora magen kom ivägen så fick jag helt enkelt sluta med det. Jag vet att min son garanterat är mycket duktigare i skolan än vad jag va och jag hoppas inte han blir mobbad, han är en tuff kille och har många vänner och ofta får jag höra att han är "mobbaren" Inte för att det är ok. Men han är det på utsidan.. Ibland önskade jag att ja va mobbaren och bra i skolan! Men jag va absolut ingen mobbare, och jag vet att där alltid fanns någon annan som VERKLIGEN blev mobbad och hade det väldigt jobbigt i skolan. 

Jag vet inte vart jag ska komma, kände att jag sprang iväg nu :P 

 

Fy fan va det är svårt, det här med skolan... 

Finns inte så mycket jag kan göra än att låta honom gå igenom detta skitet precis som mig o alla andra! Vissa har det lättare & vissa svårare. Jag ska finnas där för honom iallafall och jag ska prata med honom. Jag vill att han ska veta att han kan prata med mig om allt.. mina föräldrar fick långt ifrån veta allt om hur jag kände och vad jag tyckte men oftast va de ingen som frågade eller pratade om sånt då.

 

Nej nu fick jag besök... vi ska slänga skit på tippen :D 

Ni får ha en trevlig torsdag mina vänner!