Ett liv kan förändras!
Publicerat den 17/07 2013, kl. 21.46

 

Jag förstår  ännu inte hur jag har klarat av detta... hur jag har stått ut och hur jag har fixat allt! Jag förstår inte att jag har kommit hit ....

 

 

Om vi börjar lite kortfattat här....

 

Januari 2010 bestämde jag mig för att gå vidare på annat håll.. utan barnens pappa! Det enda jag ville va att komma ifrån och göra allting mycket bättre för våra barn.Jag flyttade och hoppades på att få en bra start, jag va arbetslös, fick inte ut en krona från någonstans, levde på ett halvt barnbidrag och fick delvis bo hemma hos en kompis och delvis hemma hos min mormor tills jag fick en egen lägenhet i stan.

Sen dök bara problem efter problem upp, en hel storm med upp & nerkänslor dök över mig dagligen... Att be om hjälp fanns inte i min värld, utan jag skulle ordna allt själv! Att leva på ett barnbidrag en hel månad med två barn varannan vecka det va verkligen inte lätt... men det gick, jag hade alltid mat och annat de behövde den veckan de fanns hos mig, andra veckan levde jag i stort sett utan någonting.. tack & lov att man hade ett par vänner och en mormor som kom och lämnade lite mat och en mamma som storhandlade åt mig en gång... när jag flyttade och fick flytthjälp av min pappa så kunde jag inte ens ge dem eller bjuda dem på något utan dem fick istället bjuda mig på lite kvällsmat. för jag hade inget, verkligen ingenting! Det enda positiva va att jag gick ner några kg och fick mig att tro att jag mådde bra! 

 

April 2011, alltså mer än ett helt år av total skit... jag mådde illa av mig själv, jag vet inte hur jag levde men allt jag gjorde va för att må bra för stunden, jag lurade mig själv hela tiden, ljög för mig själv och betedde mig som ett jävla svin rent ut sagt... Jag har nog aldrig någonsin mått så fruktansvärt dåligt. Jag ska inte ljuga, jag hade väldigt kul ibland och några ljusa stunder hade man men de va tillfälliga.

Jag tog hjälp av någon underbar människa för att kunna orka leva...speciellt de veckorna jag inte hade barnen.

Men iallafall April 2011 förändrades livet ytterligare, men till det lite bättre... efter mycket kämpande... fruktansvärt mycket kämpande och tack vara pappa & mormor som stöttade mig och hjälpte mig så kom jag tillbaka till mitt hus och blev lovad jobb... jag kämpade varje månad, levde snålt som tusan och jobbade över så mycket jag bara kunde för att klara av huset & samtidigt kunna ge barnen en trygg tillvaro... sen fick jag inte vara kvar på jobbet längre, ett par-3 månader va jag utan jobb och levde på småpengar som jag lagt undan för sådana här kriser... det va jobbigt, grät mig till sömns i stort sett varje kväll.. sökte flera jobb om dagen utan napp...

Februari 2012 .fick jag napp som timvikarie på Axeltorp... och sen fick jag sommarjobb på scan igen, jag klarade mig hyfsat smärtfritt... men det va jobb 26 dagar i streck, heltid på scan på veckorna och hela dagar på Axeltorp på helgerna och det va övertid.... mitt i allt stök och när man va som mest sliten och totalt utmattad. I oktober 2012 träffar jag en snubbe som bor i Malmö men som gärna vill komma till Everöd på kaffe... ett par träffar sen förvandlades helt plötsligt mitt liv till något mer hoppfullt...  Jag tyckte själv vid den tiden att en kille i mitt liv inte va lämpligt, jag ville inte förstöra fler förhoppningar jag ville bara koncentrera mig 100 % på barnen och huset! Men denna människan fick mig att vilja ändra på det! Han blev min inom ett par veckor, samma månad fick jag ett vikariat på Axeltorp sen blev jag sambo. Januari 2013 blev jag fastanställt på en 90 % tjänst som undersköterska.... Nu tycker jag att livet ska fortsätta så här.. vi har stora planer och drömmar som kommer uppfyllas inom snar framtid. 2013/2014 kommer bli två helt magiska år... Jag vet de! 

 

Från ett totalt kaus till ett helt underbart liv!!

 

Jag vågar nu mera hoppas och tro ♥

 

Jag är verkligen tacksam över att jag har först & främst mina underbara barn, Tommie, min familj och ett par fina vänner som funnits där vid vissa tillfällen, när jag verkligen behövt dem! 

Ett tag trodde jag att det skulle gå riktigt illa... jag trodde inte jag skulle orka resa mig igen! 

Men nu står jag på två stabila ben tillsammans med en komplett familj som jag älskar över allt annat.

 

♥

 

 

 

 

 

 

♥

 

Detta är mitt liv, ni är mitt liv!!!

Jag älskar er ♥

 

 

Usch vad du verkar ha haft det tungt, men därför glädjer det mig extra att du nu känner hopp & kärlek och har ett jobb du trivs med. Så som du verkar ha kämpat så förtjänar du enbart lycka :) Måste erkänna att jag är nyfiken på varför just 2014 kommer bli magiskt haha ;) Kram på dig

Är oerhört glad för Din, Era barn och Tommies skull!!
Du förtjänar verkligen att få denna lycka som du hittat nu!! :D
Bamsekram Bojne!! <3

Sara vilken kämpe, du e så underbar på alla sätt och vis, och glad för din skull att allting går uppför,och hoppas det före blir så för er...Krmar och ge aldrig upp...