Denna graviditet...
Publicerat den

 
 
... gör mig totalt knäpp på alla sätt & vis.
De fysiska problemen får jag för mig att det blivit lite bättre på sistonde. 
Illamåendet är kvar men jag kräker inte alls så ofta längre, Fick tabletter för magsår och är det magsåg så är det ju inte så konstigt eftersom jag mår rent ut sagt piss psykiskt och känner en inre stress som jag gör allt för att inte försöka visa utåt. Många tankar man håller inne eftersom jag vet till 100 % att det bara är inbilning och man vill helst inte påbörja någon onödig diskussion som leder till det andra. Jag mår bara sämre.
Jag har nog aldrig någonsin haft en så dålig självkänsla som jag har nu. Kanske svårt för alla andra att tro.
Det känns som jag behöver 100 gånger mer uppmärksamhet och kärlek än vad jag redan får. 
Och det är en dum idiotisk känsla eftersom jag samtidigt alrdig har kännt mig så här älskad av någon. 
Jag vill bara borra ett hål i huvidet och hälla ut all grus som bildats där inne de senaste månaderna. 
Jag va så nere i natt så runt 02 tiden så fick jag klä på mig för att gå en liten sväng i byn. Jag vet vad jag tänkte igår men idag är tankarna inte alls på den banan, det skrämmer mig att man ena stunden bara skulle vilja bli påkörd och idag (just nu) förstår jag inte alls hur jag bara kunde tänka den tanken. 
Jag är så jävla rädd att detta inte har försvunnit och blivit bra till vår flicka kommer till världen, eller att det kommer fortsätta men kanske tio gånger värre. Detta är inte alls likt mig, har aldrig hänt. Klart man varit depprimerad förr och ett antal gånger inte velat leva på grund av massa jobbiga situationer. Men detta är annorlunda på ett konstigt sätt, det går inte att förklara. Jag har aldrig varit så här lycklig och aldrig haft någon som gett mig så mycket kärlek,som varit så omtänksam och verkligen fått mig att känna mig viktig. Vad är problemet om jag nu har en man som älskar och gör allt för mig och som jag är så sjukt in i helvetes lycklig me ♥ Varför får jag för mig en massa saker och varför känner jag mig så värdelös och oviktig? Var är min självkänsla? Mitt självförtroende?
Att jag gråter för minsta lilla de e väl fullt normalt med alla hormoner i kroppen men allt annat. 
Ena dagen hade det varit könt och inte finnas och andra dagen har jag det bästa livet jag någonsin kunnat tänka mig. Innerst inne vet jag att jag har det varje dag. men denna jobbiga osäkerheten, osäker på vad han känner även om jag vet... usch! Jag hoppas detta inte va för personligt att skriva enligt min sambo. Men jag behövde försöka förklara och skria a mig, kanske någon som känner igen detta beteendet? 
Det är iallafall bland det jobbigaste jag varit med om. Vill aldrig känna så här!
 
Jag är tacksam över mitt liv och alla runt omkring mig... 
Jag älskar min sambo, min blivande man och våra barn.
De e det enda som betyder något. Jag vill att vi alla ska må bra, alltid! 
 
 



emma

Men hjärtat... kan du kanske känna så här för att du hela tiden väntar på att ditt liv inte ska vara perfekt längre? Du måste lita på dina kära omkring dig. Inget hemskt kommer att hända. Det är bara ditt huvud som spelar dig. Du kanske borde berätta om din depression för din läkare? Ring om du behöver älskade vän. Puss

Svar: jag vet att det är huvudet som fått spratt.. skitjobbigt, men jag vet att ni finns <3 Oftast mår jag bra när jag är hos läkaren eller barnmorskan och har då svårt att förklara en känsla som jag inte känner just då. Jag tänker inte ta fler piller varken mot depression, smärta eller sömn så det kanske inte spelar någon roll, jag får helt enkelt stå ut tills graviditeten är över eller tills det går över. Pusssss
Sara Ekblad



URL:





NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo