Sara mådde illa varje dag mellan vecka 5 och 12 och kräktes ett par gånger i veckan, redan i vecka 10 fick hon foglossning och kring vecka 12 började sammandragningarna. Depressionen kom smygandes under hösten men eskalerade i början av januari, runt vecka 27. Det startade med att Sara hade stor skräck inför förlossningen i kombination med höga krav på sig själv och kämpade med viljan att föda vaginalt på grund av tryck utifrån.

Depressionen yttrade sig i orkeslöshet, sömnsvårigheter och gråtattacker.

Sara: Det var inte förrän Lova föddes (och jag började må bättre) som jag riktigt förstod hur dåligt jag mått under graviditeten. Orkeslöshet, sömnsvårigheter, gråtattacker och svårigheter att planera dagar var nog det som jag tyckte var jobbigaste symptomen. När det var som värst grät jag till och från under ett helt dygn. 
Fredrik: Sara hade väldigt svårt med omställningen att lyssna på vad kroppen sa, från att ha varit en högpresterande ung kvinna med skyhöga krav på sig själv som tryckte undan kroppens signaler, till att kroppen sa ifrån med bl.a. illamående, foglossning och orkeslöshet.

Sara fick utöver kontakten med sin vanliga barnmorska även kontakt med kurator, en aurorabarnmorska och läkare. Läkaren ville sjukskriva Sara 100 % mot hennes vilja. Till en början gick Sara bara med på att bli sjukskriven med 50%.

Fredrik: 50 % sjukskrivning gjorde att Sara försökte få in 100 % jobb på 50% av tiden, med stora svårigheter att lugna ner tempot. Sara blev sedan sjukskriven på 100 % i två veckor och det var efter dessa två veckor som hon för första gången sa att det faktiskt var bra med sjukskrivningen. 
Sara: Min kurator Karin var underbar och stöttade mig att reda ut mina egna tankar kring stress, förlossning, graviditet, kontrollbehov och arbete. Utan henne och min underbara man vet jag inte vad jag gjort.

Sara kände stor press på sig från sin omgivning som inte kunde förstå hennes oro och rädsla inför förlossningen. Påtryckningarna blev för mycket för Sara, vilket gjorde att hon hade svårt att acceptera sin egen vilja, att föda med kejsarsnitt.

Sara: Redan på första aurorasamtalet blev jag lovad planerat snitt på beräknad förlossningsdag, jag skulle träffa läkaren, barnmorskan och kuratorn några gånger innan jag bestämde mig helt. Det tyckte jag var ett bra upplägg. Då kunde jag bearbeta mina känslor kring förlossningen genom att känna att jag själv hade kontrollen. 
Fredrik: Sara hade i realiteten redan bestämt sig för snitt, men det tog några samtal med kuratorn för henne att acceptera det beslutet och trotsa vad andra tyckte. Sara står sin familj mycket nära men kände tyvärr inte stöd för snitt därifrån, utan kände istället press att föda vaginalt. Och vad jag har förstått kände hon så även med mig, även om jag sa att beslutet var hennes och att jag stod bakom hur hon än beslutade. 
Sara: Standardkommentaren jag fick när jag försökte prata med vänner, familj och kollegor var att ”men så många har ju klarat det förut så varför skulle inte jag klara av det”. Som person så har jag höga krav på mig och att andra nu tyckte att jag var ”löjlig” i kombination med att jag vet att det är bättre för barnet att födas vaginalt så kände jag att jag var tvungen att försöka med vaginal förlossning. Kände mig egoistisk som inte ens skulle försöka.

Jag har alltid haft höga krav på mig själv och inte sett graviditet som en sjukdom. Innan graviditeten var jag inställd på att jobba hela vägen fram till förlossningen och klara av allt som jag gjort innan graviditeten. När min kropp började säga ifrån vägrade jag lyssna och körde på i mitt gamla vanliga tempo för att inte verka ”svag” eller ”vek” inför mina kollegor och vänner.

Sammandragningarna gjorde så att Sara endast kunde gå ett par steg innan hon var tvungen att stanna för vila.

Sammandragningarna började kring vecka 12-15. Jag får nog säga att det var som förvärkar då jag inte kände någon skillnad på sammandragningarna som jag hade i vecka 15-20 och de jag hade dagarna innan Lova kom (37+4). För mig var det som kramp i magen. När de kom så drog hela nedre magen ihop sig och jag kunde inte gå med rak rygg. De kom så fort jag rörde mig och det medförde att jag, när det var som värst, kunde gå 5-10 steg och sen tvingades att vila så de släppte innan jag kunde gå 5-10 steg igen och sen vila.

Vändningen kom dagen innan Lova föddes

Sara: Dagen innan Lova föddes var den första dagen som jag vaknade och kände att detta kommer bli en bra dag. Solen lyste, mina föräldrar var och hälsade på och hjälpte till med saker här hemma och jag kände att jag hade lite extra energi. Så klart gick vattnet den kvällen, ända sen den dagen så har jag mått prima. Lova har varit ett otroligt nöjt barn. Amning kom igång med en gång och vi har fått sova bra.
Fredrik: En vändning kom när Sara bestämde sig för snitt, och därmed valde att lyssna på vad hon själv behövde, ca två veckor innan Lova kom. Efter det var Sara betydligt lugnare.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Det är kusligt hur bra det stämmer in på mig, det va som att läsa om mig själv!

Allt stämmer in, foglossning, illamående, depressionen och sammandragningarna som började för mig redan i vecka 10. Men jag berättade aldrig för läkaren om min depression, som vanligt får jag skuldkänslor och vill inte besvära någon med mina problem. Kändes som jag hade tillräckligt! 

Idag har varit en dag då jag legat på gränsen till att bryta ihop igen utan anledning. Man bara vaknar en morgon och mår dåligt, får för sig en massa skit. Känner mig inte älskad och sen när det visas kärlek så brister jag ut i tårar... En konstig rädsla kryper på en.... Oftast blir det bättre av att prata av sig om det, som jag också har väldigt svårt för. Man vet ingenting, man blir lite knäpp och tror att man blivit grovt psykiskt sjuk! 

♥