Det är ganska exakt 1 år sedan som jag förlorade en väldigt nära vän, vi ställde alltid upp för varandra. Vi stöttade och hjälpte varandra in i det sista. Vi hade båda det väldigt tufft, men tillsammans klarade vi oss igenom det! Vi har inte kännt varandra i tusen år men när hon väl kom in i mitt liv så va vi som plåster och träffades intensivt, och även bodde ihopa en period. Hon fick mig helt enkelt att må lite bättre, det va fart & fläkt hela dagarna och ingen hade tid med att känna efter hur vi egentligen mådde.. Jag trivdes väldigt bra i hennes trygga sällskap, även om de kanske inte va så tryggt! Hon fick mig & hoppas på bättre tider!

Helt plötsligt ändrades allt och ingen vet riktigt varför... helvetet löste ut och vi hatade varandra så mycket, vi ville absolut inte ha med varandra att göra..

Nu har det gått ganska exakt ett år sen vi slutade prata och jag har inte sett henne på dessa 12 månaderna. Hon har varit bortblåst med vinden ett helt jävla år.

Jag har inte räknat men visst har jag tänkt på henne många gånger under denna tiden. Hon va speciell och jag älskade henne för just den hon va! Jag har inga problem alls med alla olika personligheter som finns. Hade hon inte fått ett utbrott och tryckt mig genom gjorden utan anledning så hade jag garanterat funnits där hela 2012 också, och alla år framöver dessutom. Men att kunna förlåta och förstå är något vi måste lära oss att leva med. Kan man de så blir vardagen enklare & bättre.. Förra helgen lyckades hon få kontakt med mig, först fick jag en klump i magen.. men så fort vi träffades så insåg jag hur mycket jag har saknat henne.. Jag fick en lång förklaring på varför det blev så här och nu är det inte så svårt längre. Allting är såklart glömt och förlåtet! Hon är tillbaka och behöver kanske mig mer än någonsin...

Jag älskar henne för den hon är, och sjukt snygg har hon också blivit.... ;)

 Det känns helt fantastiskt bra.... och vår vänskap kunde inte fått en bättre start!